arianrhod

Dagen började helt ok men sakta kommer ångesten tillbaka igen. Vet vad det beror på.. Men jag kan inte låta bli att känna såhär. Jag vet att det kanske inte är rätt?! Eller så är det just rätt? Hur kan man känna så olika saker i olika stunder?! Jag har miljoner frågor i mitt huvud och jag önskar det fanns en bok som kunde berätta för mig hur valen i livet ser ut. Som vi pratade om på fylletimmarna.. varför ska man tro att gräset är grönare någon annanstans? Och framförallt, varför skulle det inte vara det? Frågorna kommer aldrig få svar.. Jag känner alldeles för mycket, jag tänker alldeles för mycket och vill så mycket men allt blir bara fel. En del av min ångest går att beskriva med ord från Winnerbäck.. Han är min trygghet, hans texter och låtar läker mina sår. De får mig att tvivla och gråta, men framförallt känna lycka. Det är genom honom jag finner styrka i det svaga. Men jag finner dock sällan svar..
"Nykter utav vin och full av längtan, är det lätt att säga fel och tänka rätt"


Doften av blöt sommar sveper in från fönstret och jag önskar dundret och ovädret kunde ta fart och härja fritt för att sedan ta med sig mina känslor så jag blev tom och ensam utan dessa känslor och tankar.
För den känslan jag får inom mig när jag tänker på dig är svårt att förklara med ord, den är full av värme men samtidigt en stor rädsla. Jag kan inte förstå hur du kan påverka mig och mitt mående så mycket? Kanske är det för att vissa saker är bestämt sedan långt innan vi föddes och en del av din uppgift var att påverka mig?
Jag kan fortfarande se ditt leende på dina läppar men också sorgen i dina ögon framför mig, jag kan fortfarande känna din värme och höra dina andetag. Som när vi såg över vattnet och tiden blev stilla. Då brann mitt inre och jag önskade en kort sekund att vi kunde få följa med den svaga vind som svepte över oss till den del av jorden där allt är stilla och lugnt. Där allt är vackert och enkelt! Inte lika komplicerat som här i det vardagliga livet med oss vanliga döda.