arianrhod

Finns en konstig känsla inom mig, den är obeskrivlig. Är det gamla minnen? Rädslan för framtiden? Eller lite av varje? Någon sa till mig igår att man lever typ 30 000 dagar, lite skrämmande.. Jag har redan levt lite mer än 8000 av dem.
Lite panik finns inom mig. Ingenting var som det en gång var, folk som går ifrån varandra. Jag kanske är lättpåverkad av saker, detaljer, minnen och stunder? Eller hur jag trodde saker skulle vara? Inte heller vet man hur länge saker och ting ska få finnas i våra liv, en dag är de borta. Kanske man inte ens hunnit märka något?
Världen är bra grym ibland, det är inte alltid saker går som man vill. Ibland är det inte ens meningen att de ska göra det heller. Men varför gör det då så fruktansvärt ont? En smärta som inte går att ta på, inte heller påverka.
Allt känns som en stor karusell som bara snurrar fortare och fortare. Jag blir dock alltid åksjuk så snälla sakta ner.. Jag mår illa, vill spy upp alla tankar i toaletten och spola bort dem. Jag vet att det inte går..
Ibland önskar jag livet vore enklare, att det fanns en rak väg att gå. Inte en krokig, brant väg med hinder och stenar.

Kanske är det gift i mina blodådror? Eller bara tankar? Oavsett vilket bubblar det i kroppen och jag finner inga svar. Vissa saker är bestämt, långt innan vi föddes. Att våra vägar skulle korsa varandra står skrivet i stjärnorna. Trots det vet vi inte hur det ska bli eller hur det ska gå. Så snälla fråga mig inte något om detta, för det finns inget att fråga om eller svara på. Det är bara min egen ångest som tar eld från glöden ibland..